Nu var det cirka 5 år sen jag träffade min underbara sambo, J.

Han hade då en son på 2 år. Han är en sån underbar liten unge, men kan samtidigt gå en på nerverna rejält. 

 

Allt började som vilken kärlekssaga som helst. Efter ca tre veckor bodde jag i princip hemma hos J och hans föräldrar. Då gick jag i skolan och allt var hur bra som helst. Förutom när man kom hem. Det ända man hörde då var skrik och bråk. Hans mamma, M, kan nämligen inte prata, utan måste tydligen skrika hela tiden, och hon bryr sig inte direkt om att det finns andra runt om kring. Så det tog ganska mycket på mitt psyke att leva med en som bara skriker och det ända man har som är ens eget är ett litet rum. 

 

Redan då var dem väldigt kontrollerande över min pojkväns son, S. Han sov alltid inne hos dem i deras säng och fick alltid som han ville bara han frågade farmor eller farfar. Vad jag eller J hade sagt innan spelade ingen roll. 

 

Så nu tänkte jag att jag skulle berätta lite om mina upplevelser under dessa fem åren och även från vad som händer i min vardag nu förtiden när vi bor i ett eget hus. 

Jag kommer dock inte nämna några namn och inte heller mitt då jag vill vara anonym för att inte såra mina nära och kära. Men jag vill ändå skriva i denna bloggen för att se om det finns fler där ute som har liknande upplevelser som vill dela med sig. 

 

Puss och Kram.